Sök på vår sajt  


Start

Fakta & tips

Dagbok
Siem Reap
Battambang
Pursat
Phnom Penh
Kratie
Phnom Penh
Kampot
Sihanoukville

Gästbok

Bilder

 
  Kratie  

 

      9 maj 2009, lördag  
 

 

  Dallas är dagens ”driver”. Han skjutsar mig på sin moped och svänger av vägen så att vi hamnar inne i något som väl bäst beskrivs som en kåkstad. Husen är i dåligt skick och barnen som finns verkar vara smutsiga. Vi är i Vietnam, säger Dallas. Det är en stadsdel i Kratie som bebos av Vietnameser.

Vietnameserna är inte så väl sedda i Kambodja. Jag har funderat över varför det är på det viset. Det var ju trots allt den vietnamesiska armen som besegrade Pol Pot och hans Röda Khmerer. När jag tidigare besökte S-21 frågade jag min guide och hon gav mig förklaringen. Efter maktövertagandet behöll Vietnameserna makten i landet under en tioårsperiod. De ockuperade alltså Kambodja.

Dallas svänger upp på den asfalterade vägen igen och stannar strax vid sitt hus för att hämta hjälmen. Jag träffar då hans lille son på 16 månader, hans syster och mamma. Dallas är inte gift trots att han har barn. Han måste spara pengar minst ett år till innan han har råd med ett bröllop. Mamman tycker att jag är tjock.

Efter 35 kilometer är vi framme vid vändpunkten. Vi har hoppat och skuttat på den gropiga vägen och en stor del har gått i ett spår som finns strax utanför asfaltkanten. Vi har passerat hus, kor, vattenbufflar, barn, kvinnor och män, getter, hundar, jordbruksmaskiner, lastbilar, allt i en så hög hastighet som är möjlig, och ibland litet över den.

Vändpunkten är staden Sambor där jag besöker Wat Moi Roi, 100 Columns Temple. Templet anses vara det största i Kambodja. Inne i det sitter några äldre män med bar överkropp. Kom in, visar de med gester, och när de ser att jag har en kamera går en man upp, tar mig i armen och drar mig mot mitten. Sedan låtsas han ta bilder av samlingen av Buddhastatyer. Jag fotograferar.

Halvvägs tillbaka stannar jag, betalar för inträde och båtförare, och åker med en ung man ut på Mekongfloden. Anledningen är att jag vill försöka få syn på någon av de kvarvarande delfiner som finns här. Det finns en liten population sötvattenslevande delfiner här. Delfinerna är skygga och störs av propellerljud.

Det är relativt sent på förmiddagen och hett. Den unge mannen styr sin båt, som är utrustad med en motor liknande de thailändska långsvansbåtarna, sakta uppför floden. Den rinner på rätt bra och jag kan se att vattnet skummar vitt längre upp. Så stannar han motorn och börjar vricka fram båten med en åra, på ett gondolliknande sätt.

Det är jättespännande. Jag sitter med kameran i högsta hugg när han pekar. Jag vänder mig snabbt om och får faktiskt en glimt av en delfin som går upp till ytan och blåser. Kameran hann inte alls med. Ju längre tid som går sedan motorn stängdes av desto oftare kan man få se dem, men de är uppe bara en sekund, sedan dyker de.

Jag hinner i alla fall få ett par bevis på att de finns innan en annan båt med pratsamma japaner dyker upp. En japan står i fören och dirigerar högljutt som den värste Vasco da Gama, och stillheten och ron är borta.

Kambodja är platt. Därför är förstås berg något speciellt i det här landet. Det finns ett litet berg, eller kanske hellre en kulle, i närheten av Kratie. Tredje stoppet i dag är ett tempel uppe på denna kulle. Jag tittar på trappan som leder upp. 16o är målat längst ner så jag antar att det är 160 trappsteg upp.

Jag tvekar, men beslutar mig ändå för att gå upp. När jag flåsande besegrat trappan ser jag att det fortsätter med en trappa till, och efter den kommer en tredje trappa. Jag går hela vägen upp, men lovar mig själv att detta får vara slutet på mina upphöjda tempelbesök.

Det måste finnas andra parametrar än avståndet till himlen som är viktiga.

När jag äter sen lunch på ett ställe med Internet upptäcker jag en kvinna som sitter och jobbar med en dator. Jag går fram till henne och frågar om hon använder Internet. Javisst säger hon. Har de WiFi? frågar jag. Javisst, säger hon, och det fungerar mycket bra. Nej, säger en kille som arbetar på caféet, det har vi inte. Jovisst har ni det, säger hon, och säger förklarande ”wireless”. Det hjälper inte, han vidhåller att de inte har något trådlöst närverk. När hon är klar frågar jag henne om lösenordet. Jag kan hålla det i minnet trots att det består av tio tecken. Tio ettor i rad.

På kvällen går jag dit och ansluter mig till nätverket och det fungerar ypperligt. Jag skickar de två senaste bidragen. Kostnaden för en timmas uppkoppling, en dollar är överkomlig.

Middag äter jag på en uterestaurang vid strandpromenaden. Vi har bara några gemensamma ord, ”Hallo” och så några räkneord, men maten smakar utmärkt, även om jag inte är riktigt säker på vad det var förutom nudlarna.

En vänlig man räcker mig någon frukt som jag aldrig sett. Ät menar han. Trots att jag vet bättre tar jag en tugga av frukten. Den smakar litet syrligt, men ok. Frukten är ihålig med en kärna som rullar runt där inne. Efter den första tuggan låter jag frukten vara.

På natten får jag resultatet. Diarré. Ät aldrig frukt eller grönsaker som du inte kan skölja eller skala.

Jag vet det ju så väl.

 
<< FÖREGÅENDE DAG | UPP | NÄSTA DAG >>
© Familjen Jonsson Storkamp
kontakt[snabel-a]resbort[punkt]com