Sök på vår sajt  


Start

Fakta & tips

Dagbok
Siem Reap
Battambang
Pursat
Phnom Penh
Kratie
Phnom Penh
Kampot
Sihanoukville

Gästbok

Bilder

 
  Phnom Penh  

 

      6 maj 2009, onsdag  
 

 
Det är inte utan att jag blir försiktig när jag är i Kambodjas huvudstad Phnom Penh. I den bok som alla resenärer i landet har, oftast på engelska, men också på franska och andra språk, Lonely Planet, står att läsa:

”Väskryckning. Väskryckning är ett verkligt problem i staden och utlänningar är ofta måltavlor. Det finns platser som är mera utsatta men de kan slå till var som helst. Man använder sig av snabba motorcyklar. Häng inte dyrbara kameror runt halsen och håll dina tillhörigheter nära kroppen, speciellt när du korsar en gata. De är professionella och behöver bara en chans.”

”Väpnade rån inträffar ibland. Om du blir utsatt för ett sådant får du inte gripas av panik och inte under några omständigheter göra motstånd. Sträck lugnt upp armarna i luften och låt förövarna ta det de vill ha. Försök inte att stoppa handen i fickan då de kan misstänka att du är beväpnad.”

Jag läser också att man inte skall ha något med sig när man går ut på kvällen. Inte någon väska eller kamera.

Den här natten är sömnen störd. Jag har fått i mig något som allvarligt får min mage i olag. Det är förstås svårt att veta när det hänt, men jag äter Imodium och får mot morgonsidan stopp på flödet. Under resten av dagen kniper det illavarslande.

Jag förhandlar med en tuc-tucförare utanför hotellet om kostnaden för dagens utflykter, först till Toul Sleng Museum sedan till Choeung Ek.

Pol Pot och hans Röda Khmerer lyckades i april 1975 ”befria” Phnom Penh och jag ser i dag bilder från folkmassor som jublar. Äntligen kunde det bli fred i landet som skakats av inbördeskrig under många år. Men jublet avtar snabbt. Phnom Penh, en stad som då hade en befolkning på 2 miljoner töms omedelbart på människor. Alla marscherar ut ur staden med förstäder, inklusive sjuklingar, åldringar och handikappade. Alla skall bli medlemmar i bondestyrda jordbrukskooperativ. Pengar avskaffas och all postgång upphör. Människorna arbetar som slavar mellan 12 och 15 timmar per dygn. Olydnad eller oförmåga betyder omedelbar avrättning. Utbildat folk avrättas också, lärare, läkare och jurister m.fl. eftersom de räknas som en säkerhetsrisk.

Skolan Toul Sleng som jag först besöker, S-21 (Security Prison 21) ligger inne i staden. Jag betalar Tee Wee för att hon skall guida mig genom museet. Trots att hon gjort det i tretton år märker jag att det är känslosamt för henne, och hon berättar att hon gråter varje dag. Av sex personer i hennes familj dödades tre. Hon flydde tillsammans med sin mor och en syster till Vietnam och de återvände efter kriget.

De förhållanden som fångarna befann sig i är outhärdliga att försöka föreställa sig. 21 000 personer passerade genom fängelset och sju stycken överlevde. Ingen lyckades ta sig därifrån. Man fotograferade alla fångarna och man ser på bilderna att många vet vad som väntar dem. Man torterade regelmässigt alla för att man skulle få veta var släktingar och vänner fanns. Hela familjer avrättades, från spädbarn till åldringar.

När man inte trodde sig få ut mera information från fångarna sattes ögonbindel på dem, många kläddes av nakna, och så fraktades de ut till Choeung Ek, killing fields som ligger en dryg mil utanför Phnom Penh. Man grävde massgravar och fångarna tvingades ner på knä på kanten till dessa. För att spara på ammunition slog man ihjäl dem med något jordbruksredskap eller en yxa. De som inte dog direkt begravdes levande.

Där finns idag en stupa till minne av alla som avrättades där med 9 000 kranier. Det är en märklig känsla att gå omkring där. Platsen påminner om en svensk sommarhage med stora lövträd, gräsmattor och fåglar som kvittrar. De omgivande risfälten är väl inte så svenska men det är en lantlig idyll.

Man har inte tagit itu med sin blodiga historia. Många från de Röda Khmerernas ledning finns fortfarande kvar i ledande positioner i samhället. Man visste var Pol Pot fanns men han blev aldrig ställd inför rätta. Den man som nu ibland syns på TV från en rättegång i Kambodja var chef för just S-21. Det fanns över 400 liknande fängelser och tre miljoner människor dog innan Vietnameserna besegrade regimen år 1979.

 
<< FÖREGÅENDE DAG | UPP | NÄSTA DAG >>
© Familjen Jonsson Storkamp
kontakt[snabel-a]resbort[punkt]com