Sök på vår sajt  


Start

Fakta & tips

Dagbok
Siem Reap
Battambang
Pursat
Phnom Penh
Kratie
Phnom Penh
Kampot
Sihanoukville

Gästbok

Bilder

 
  Siem Reap  

 

      28 april 2009, tisdag  
 

 
Jag har bestämt att ”Mister P” skall möta mig på gatan utanför hotellet vid åttatiden på morgonen. Han vill inte att vi skall träffas på hotellets gård utan på gatan utanför. Tuc-tucförarna har nämligen delat in stadens hotell i revir och jag bor tydligen utanför hans område.

När jag kommer ut finns inte ”Mister P” där utan en annan förare möter mig. Det är en stor missräkning för den här mannen kan inte alls engelska lika bra. Han skjutsar mig i alla fall till den största marknaden i staden som ligger i utkanten av Siem Reap. Marknaderna inne i centrum har blivit allt mer anpassade till turisternas behov.

Marknaden består av en jättestor hangarliknande byggnad med plåttak som på vissa ställen har små ljusinsläpp i taket. Sidoväggar saknas och utanför byggnaden sitter försäljare i rader.

Det är inte perfekta förhållanden för fotograferig eftersom det är alltför mörkt. Jag söker mig till de ställen i byggnaden där ljuset släpps in genom plastfönster i taket. Jag är nästan alltid nöjd med min kamera och mitt objektiv, men idag önskar jag att jag hade ännu bättre utrustning. Jag fotograferar och försöker att prata med människor men det är bara några som jag kan utbyta några ord med.

På förmiddagen byter jag hotell till ett som ligger bättre till rent geografiskt. Min plan är att jag skall lämna tvätt och besöka restaurangen med gratis wifi, och då kan jag återigen bli tvungen att ta en öl…

Det regnar mitt på dagen. Det är första gången det händer under den här resan i Kambodja. Tidigare har det regnat en ordentlig skur på någon timma varje kväll. Det varierar litet i tid när regnet kommer, men det brukar infalla när jag planerat att gå ut någonstans för att äta middag.

Turisterna (barangerna) tar på sig regnkläder och skyddar sina ryggsäckar med överdrag. Kambodjanerna skyndar sig in under tak. De vet att kläderna snabbt torkar när de sitter på kroppen. Fryser gör man bara när man kommer in med blöta kläder i ett luftkonditionerat rum.

Jag har forskat vidare om pengarna som en brudgum måste ge till brudens föräldrar. Kostnaden verkar vara högre här i Siem Reap än för den taxichaufför som jag tidigare talade med. 5 000 USD är ett normalpris för en brud här och för de rika stiger priset mycket högre. För pengarna ordnar brudens föräldrar en sjudundrande fest där man bjuder in så många man har råd med. Flera hundra gäster är normalt. En annan detalj som möjligen kan underlätta för brudgummen är att varje gäst har med sig en gåva, oftast pengar i storleksordningen tio till femton USD.

På kvällen äter jag middag på det ställe där jag tidigare kopplat upp min dator mot omvärlden. Jag läser nämligen på en skylt att de har Apsaradans på övervåningen och att det är gratis. Apsara kallas de kvinnofigurer som i tusental dekorerar de omgivande templen. De är himmelska danserskor som underhåller gudarna och den sensuella belöningen för kungar och hjältar som dör hjältedöden.

På övervåningen finns många bord och det är nästan fullsatt när jag kommer. Eftersom jag är ensam får jag ett bord längst från scenen som skyms av pelare. En orkester av unga pojkar spelar under hela tiden. Det låter falskt, men jag är knappast någon expert på khmerfolkmusik, så jag vet inte. Dräkterna och de uppträdande flickorna och pojkarna är vackra, men dansen ser hemmagjord ut. Men vad kan man förvänta sig för det priset. Maten är god och billig.

Sedan tar jag massage. En flicka med ett namn som nästan låter som Jenny masserar mig. Vi håller till i en sal med många madrasser intill varandra. Hon har ett års utbildning i massage och det märks att hon kan sin sak. Trots att hon är liten är hon stark i nyporna och kopplar rena brottargreppen på mig. Mot slutet av timmen blir hennes behandling klart störd. En man från Rumänien kommer in och när han skall ta av sig i kalsingarna visar det sig att han inte har några på sig. De löser det genom att han går ut och återkommer insvept i en handduk. Jenny börjar fnittra så hon knappast kan massera. Hon blir t.o.m. tvungen att avbryta och går ut och skrattar med sina arbetskamrater innan hon kan slutföra sitt jobb.

Man kan undra över vad den mannen hade förväntat sig för behandling.

 
<< FÖREGÅENDE DAG | UPP | NÄSTA DAG >>
© Familjen Jonsson Storkamp
kontakt[snabel-a]resbort[punkt]com