Sök på vår sajt  


Start

Fakta & tips

Dagbok
Siem Reap
Battambang
Pursat
Phnom Penh
Kratie
Phnom Penh
Kampot
Sihanoukville

Gästbok

Bilder

 
  Aranya Prathet - Siem Reap  

 

      23 april 2009, torsdag  
 

 
Innan jag lämnar Thailand för den här gången är jag skyldig er lite olycksstatistik från trafiken under Songkran. Under högtiden i år omkom 373 personer i 3977 olyckor och 4332 personer skadades. Thailand har långt kvar tills målen I deras Nollvision kan vara uppfyllda. Trafiken här är livsfarlig, liksom i de andra sydasiatiska länderna.

Det går en massa historier om hur svårt det är att, utan att bli lurad på pengar, passera gränsen mellan Thailand och Kambodja vid gränsövergången mellan Aranya Prathet och Poipet på den kambodjanska sidan. Intresserade kan få en provkarta av olika ”scams” här. Därför har jag i förväg skaffat ett elektroniskt visum på Internet eftersom de flesta bedrägerierna sker man skall skaffa turistvisum vid gränsen.

I går kväll förberedde jag mig genom att klippa ut det visum jag skrivit ut hemma på ett A4-ark. Då upptäcker jag att passnumret på visat inte överensstämmer med passets. Det saknas en siffra. Jag beslutar mig för att jag skall strunta i upptäckten och låtsas som om jag inte kände till det hela. Upptäcks det måste jag gå tillbaka och skaffa ett nytt visum för ett par hundra kronor men om det skulle gå så tjänade jag en massa tid och bekymmer.

Jag stiger upp tidigt för att komma till gränsen så tidigt som möjligt, vilket senare visar sig vara ett mindre klokt beslut. Efter frukost så knallar jag iväg längs gatan tills jag finner en tuc-tuc och vi sätter av mot gränsen. Fram till den thailändska passkontrollen blir jag bara stoppad en gång av någon som vill ”hjälpa” mig med visa. Kontrollen går bra och jag kommer ut i det ingenmansland som skiljer länderna åt. Där blir jag attackerad av ett tjugotal personer som vill hjälpa mig med olika saker, transporter, visa och allt tänkbart. Jag stegar bara på medan personer i till synes officiella uniformer med inplastade identitetskort hängande runt halsen påkallar min uppmärksamhet.

När jag kommer till passkontrollen visar en buddhistmunk mig ett papper som jag måste fylla i. Jag litar på honom och så står jag där i luckan och lämnar över mitt pass, det ifyllda dokumentet och mitt felaktiga visa. Passkontrollanten läser och jämför. Så börjar han stämpla och fyra olika stämplar senare kan jag passera in.

Där fortsätter kaoset med innebörden: ”Åk med mig”. En ung man säger att jag skall åka med gratisbussen till busstationen. Det hade jag läst att man inte skulle för man kan hamna på något ställe där alla transporter var jättedyra. Jag avböjer men han är envis, fråga hos turistmyndigheterna där borta säger han. Det är så, Mr Try Ravi är avlönad av staten för att ta hand om turister. Jag är den enda västerlänningen (barangen) på hela morgonen, men en stor buss åker iväg med mig och åtta andra officiella personer, bland annat turistpolis till en nybyggd busstation med plåttak som ligger mitt ute i ingenstans.

Där sitter jag och väntar tillsammans med den unge mannen nästan två timmar. Ingen buss kommer att avgå innan den är full och just nu så finns det bara en passagerare, jag. Taxi kan jag ta, men det bästa är om fyra personer delar på kostnaden. Det kommer ingen fler, och till slut får jag ett bra pris för att åka ensam, i framsätet på en gammal taxi som tidigare gått i Bangkok, till Siem Reap.

 
<< FÖREGÅENDE DAG | UPP | NÄSTA DAG >>
© Familjen Jonsson Storkamp
kontakt[snabel-a]resbort[punkt]com