Sök på vår sajt
         
       
 
   
HUAY XAI- NA LAE

Dagbok
Arvidsjaur - Chiang Rai

Chiang Rai - Huay Xai
Huay Xai - Na Lae
Na Lae - Luang Nam Tha
Luang Nam Tha
Luang Nam Tha - Udom Xai
Udom Xai - Nong Khiaw
Nong Kniaw - Luang Prabang
Luang Prabang
Luang Prabang
Luang Prabang - Vang Vieng
Vang Vieng - Vientiane
Vientiane - Nong Khai

Karta

Laos
Bilder
Do & Do Not in Laos
Laos Historia
Högtider & festivaler
Jämförelser mellan Laos och Sverige
Klimat & väder
Religioner i Laos

Språket
Tidsskillnad mellan Laos och Sverige

Vad bör man ha med sig?
Vart kan man resa i Laos?
Luang Prabang
Muang Sing
Old Muang Ngoi
Phongsali
Si Phan Don
Valuta i Laos
Valutaväxlare
Visum & pass


Artiklar om Laos

Ta Time Out i Laos
Hemligheten om Laos

         
   
  18 november 2005  

 
 


Det blev dåligt med sömn den här natten. Alla stadens hundar skällde oavbrutet fram till dess att tupparna började gala. Eftersom det inte finns glas i fönstren utan bara moskitnät så hördes ljuden väl. Tidsomställningen gjorde säkert också sitt till. Det tar några dygn innan man vänt på sovklockan.


 
 

Wat Jom Khao Manilat

Wat Jom Khao Manilat

Wat Jom Khao Manilat

 

Jag steg upp vid sextiden som jag brukar göra när jag är i varmare trakter. Det är ännu lite svalare ute, och folk sätter igång med dagens sysslor. Denna morgon hade jag två väckarklockor, telefonen och mitt reseväckarur, och båda fungerade.

Jag gick bort till den långa trappan som leder upp till Wat Jom Khao Manilat där munkarna gick sin morgonrunda, pindapata, och fick sina matskålar fyllda av traktens kvinnor. Munkarna mässade/sjöng för kvinnorna efter mottagandet.

Sedan gick jag tillbaka till gästhuset för att se om det skulle bli någon båtresa. Jag fick ett bra tillfälle att öva mig på laotiskt tålamod. Det visade sig efter ett par timmar att det hade anmält sig tillräckligt många för att resan skulle bli av.

 
 


Två män kom och en liten grupp om fem deltagare följde i gåsmarsch efter dem ner till Mekongflodens strand. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig i båtväg, men den båt vi skulle åka med var en klar besvikelse. Det var en lång smal sak med en Toyota bilmotor i och en ratt, med en rulle av trä på rattstången med linor runt, som manövrerade rodret med hjälp av några linor. Det fanns inte några sittofter utan på båtens botten, som bestod av kluvna bamburibbor, låg ett par bastmattor och där skulle vi sitta i två dagar. Det fanns inte något tak så vi skulle åka under bar himmel.

Mina reskamrater bestod av två yngre kvinnor från Frankrike och ett schweiziskt par.

Mekongfloden är inte så bred och trögflytande som man skulle kunna tro. Den smalnade emellanåt till rätt så bra och vattnet virvlade mellan klippor och stenar. Från början satt vi alla i någon variant av skräddarställning, men eftersom benen domnade bort blev vi tvungna att inta alla möjliga ställningar för att överleva.

Resan var mycket vacker. Efter att ha följt Mekong tog vi av efter Nam Tha som vi skulle åka uppströms upp till staden Luang Nam Tha. Den var smalare och bitvis var det riktigt strömt. Längs hela floden låg byar, som saknade väg och elektricitet, och där floden var kommunikationsled. Man odlade nere på strandkanten, tvättade kläder och sig själva, fiskade och barnen lekte där. Hela vägen möttes vi av vinkande barn som ropade ”Sabajdii”, vilket är den laotiska hälsningen. De vuxna ropade inte. Det passar sig inte att vara högljudda och föra oväsen.

Vi stannade emellanåt och en av de tre i besättningen sprang upp till någon kontrollstation med en bok som stämplades. Man hade tydligen kontroll på vår resa.

Ju längre upp i floden vi kom desto smalare blev den. Det visade sig att det knappast varit möjligt att använda en bredare båt eftersom det var smalt mellan stenarna i forsarna och ibland åkte vi in under grenar från träd vid flodstranden som gjort det svårt att ha något tak på båten. För att kunna göra tvära svängar med den långa båten satt två man längst fram och hjälpte till i de tväraste passagerna genom att använda varsin paddel som de snedställde mot båtkanten och ”bände” runt fören. På de grundare ställena använde de i stället bambustavar som de stakade med. Vi blev ofta rätt blöta när vattnet forsade in över relingen. Föraren var mycket duktig och koncentrerad.

Strax före mörkret kom vi fram till byn Na Lae där vi skulle övernatta. Vi visades in i det nyaste och finaste huset i byn. Först skulle kvinnorna sälja tyger som de vävt och sedan tände man ett lysrör som var kopplat till ett bilbatteri. Vi serverades ”sticky rice” och nudlar blandade med stekt ägg. Sedan spändes två stora moskitnät upp och jag sov på madrass på golvet tillsammans med fransyskorna medan det schweiziska paret sov under det andra nätet, i samma rum. Toaletten fanns ute i ett särskilt hus så det var nödvändigt att ha en ficklampa. Tvätta oss fick vi göra vi en kran under bar himmel, på samma ställe som byborna hämtade sitt vatten.

Tjugo i åtta togs lysröret bort så det var bara att försöka sova.

 


Vår båt

Fören på vår båt

Mina medpassagerare

 


Strandhugg

 

 

 


Barn som ropade Sabajdii

 

Flickor som vattnade odlingarna nere vid flodstranden

 

Försäljning av tyger

 
 
                 
UPP| FÖREGÅENDE DAG | NÄSTA DAG |
© Familjen Jonsson Storkamp
Contact us: k o n t a k t @ r e s b o r t . c o m