För att slippa från detta tog jag min ryggsäck på ryggen och traskade iväg bort från busstationen för att hitta ett matställe där jag kunde sitta ner och orientera mig. I Thailand finns minst ett matställe för var tvåhundrade meter hade jag läst någonstans, men det gällde inte för den gata som jag valde. Det blev alltmera glest mellan husen så jag blev tvungen att ta fram en karta över staden för att försöka att orientera mig. Kartan hade jag tidigare kopierat ur vår reseguide eftersom jag inte ville släpa den tjocka boken runt i Laos. Jag var på väg ut ur staden så det var bara att vända och i eftermiddagshettan gå tillbaka in mot centrum.

Jag stannade vid det första matstället som jag hittade. De talade ingen engelska alls, men jag beställde en nudelsoppa, trodde jag. Det blev leversoppa, vilket inte precis är min favoritmat. Jag fick i alla fall sitta en stund och vila mig, och dricka vatten.

Jag hittade Sawasdee Guesthouse, som reseguiden rekommenderat, och tog ett rum där. Det var ett gammalt hus med golv och trappor av trä och en öppen innergård med rum runt i två våningar. Mycket mysigt. Jag bokade för en och en halv dag eftersom tåget skulle gå vid sextiden på kvällen dagen efter.

Jag tog en Tuk-Tuk till järnvägsstationen och köpte biljett till Bangkok och sedan tittade jag på en volleybollmatch på TV på rummet. Sydostasiatiska spelen pågick och Thailands damer vann mot Vietnams med
3 – 0.

Mitt telefonkort fungerade igen så jag SMS:ade till Anna-Maj för första gången sedan Chiang Rai. Jag hann inte få mina smutskläder tvättade så det fick anstå till Bangkok. Jag gick därför ut och köpte mig en t-shirt att ha under morgondagens resa. Hittade ett Internetcafé och raderade ett spam i gästboken. Jag köpte The Nation, en engelskspråkig tidning, och läste den med pannlampa. Lyset på rummet var för svagt för mina ögon. Middag på thaiställe. Det fanns knappast annat här i staden.